Vid 14-tiden kom min syster och svåger med en Azalea. De hade stått utanför dörren – 25 grader. Ingen pojke kunde öppna.
Själv var jag i skogen och sökte tranbär en halv meter under snön. Jag fick ett SMS men hade en dryg timmes gångväg. Jag försökte nå Katrin, som visade sig ha åkt med den äldste sonen för att köpa ett dataspel på en spelbutik och fått punktering.
Till slut kom jag hem. Jag fann dem på ICA, dit de gått för att värma sig. Så blomman kanske klarade sig och jag låste upp dörren.
Jag fick höra lite om hur Azalean skall skötas och tänkte att Katrin i sin kvinnoroll skulle få göra det. Hon säger ju att jag vattnar ihjäl blommorna. Alltså fick blomman vara i påsen, medan jag kokade kaffe och skar upp blåbärskakan.
Vi pratade om släkthistoria, så levande, att vi kunnat skriva ihop en pjäs Azalean.se , eftersom både jag och min svåger sysslat med amatörteater.
Vi skulle bjuda in den närboende släkten och 200 journalister; och eftersom även storstadspressen skulle komma, skulle vi boka en större lokal.
Det skulle bli succé.
Efter att ha sänt ut tidningsartiklarna, skulle resten av släkten komma.
Azaleo
